Affe varan busschauffor

Buss, Buss och annu mera buss; Bolivia blev en enda lang roadtrip genom berg och oken pa vagar varre an vallasgard i dess glansdagar under forra familjen brusks regim.
Fran Puno akte vi runt 09.00 i en buss som sen lange har betalt sig sjalv och har sakert snart gjort det igen. Har akte vi med titicaca pa vanster sida och resten av Peru till hoger, jag med huvudet begravt i en sjalvbiografi av Slash (gitarrist i Guns`n`Roses) och Tyrra holl pa med det han gor bast nar det inte finns nagot annat att gjora.
Slash ar uppe i en historia om hur han hog som ett hus blir jagad naken runt en links golfbana i Arizona av sma "predator" liknande gubbar med maskingevar nar bokstaverna borjar hoppa i obegribliga monster pa bladet och tanken om man bara sadar precis fick dyslexi slar en. Det ar val sa hans majestad konungen har det nar an haller sina tal i Orebro eller var han nu an ar. Vi va i alla fall precis inkomna i Bolivia och det va asfalten som abrupt tagit slut. Dags att ga av, har ska man stamplas ut ur Peru och in i Bolivia innan vi kan aka vidare till Copacabana (ja, det finns har med. Inte riktigt lika fint dock) dar vi har en timmes lunchrast. Den bestog av en kottbit, lite pommes frites och en 2 liters flaska vatten for det hiskeliga priset av 20sek. Tack for maten!
Ny buss for sista biten till La Paz och det har stakars fordonet hade definitivt betalt sin skuld tva ganger om men han skulle nog aldrig bli fri. Standarden pa bussarna i Bolivia ar sa langt ifran hogklassiga att dom ar nog svara att klassificera over huvud taget. Men dom rullar sa det ar val en buss.
La Paz dok anda antligen upp i en av alla dalar och sa har i efterhand kan man tycka att det vore en bra ide att fylla den dalen med vatten. Whoosh! all gone, guess I rebuild or something.
Ja det vore en bra idè for det har ar ju inte mycket att hanga i granen. Detta urfattiga land har inte ens rad att halla uppe fasaden. Har sitter gamla tanter och gubbar och tigger, vaderbitna till den grad att en bulldog har fa rynkor. Ingen rolig syn och hur mycket man an vill hjalpa dom sa kan man inte ge var och en pengar for da kan vi snart satta oss dar i deras stalle. Trafiken ar kaotiskt och man vet inte hur lang tid det kan ta att ta sig nagra kvarter i en taxi for det har med att vagarna ar till for bilar galler inte har.
- oj vilken stor och oppen rondell. Har kan vi smalla upp marknaden!
- yes, bra idè.
Na, La Paz lyckades inte charma oss. Men det ar ju inte sa latt nar ligger en lite osmaklig stank i luften och turistpolisen har lagt sin version av de tio budorden pa hostellet. Den versionen som beskriver de olika satten du kan bli ranad pa.
Det maste val ha funnits nagot bra i stan? ja, vart hostel va fint. Forutom den osmakliga lukten; och vi hittade en trevlig restaurang.
Vi uthardade en dag pa gatorna har for att sedan hoppa pa en buss igen och blasa vidare mot Uyuni och salt oknen. En resa som skulle ta hela natten och ni kommer val ihag hur vagarna va? Sa val framme med vibrationsskador i bade kropp och sjal (har fortfarande lite ryckigt ogonbryn) gick vi till var turistbyra dar vi skulle ta Jeepen ut i oknen for dagen.
Salar de Uyuni, varldens storsta saltoken och stor va den, Stor och salt.
Den bildades for 40 000 ar sedan nar den forhistoriska sjon som lag har torkade ut; kvar blev detta 10 582 km² (ungefar lika stort som Skane) stora saltfalt dar man utvinner omkring 25 000 ton salt om aret.
Mitt i oknen stannade vi vid en o tackt av kaktusar dar den hogsta va nio meter och 1200 ar gammal.
Har va det dags for lunch i form av Lamakott och sallad. Valdigt gott faktiskt om du fragar mig. Tyrra at det inte; han tyckte det sag konstigt ut, Barnunge.
Har vad det hur som helst inte svart att fordriva en timma. Det va bara att ga upp till toppen sa vad det gjort. Utsikten va fantastisk och varmen va extrem men det snoa hemma sas det sa vi njot.
Tillbaka i Uyuni blev det forst ett besok pa tagkyrkogarden innan turen va over. Gamla anglok och skal till vagnar lag utspridda bara nagra meter ifran ralsen och rosten frodades som ogras i ett blomsterland.
En pizza och en skon, men kort, nattsomn senare gick vi ater igen pa en buss. Klockan va 05.30 och vi skulle soderut mor Tupiza och forhoppnigsvis anda ner till Villamoza och gransen till Argentina.
Resan kan ni nog forestalla er, den va jobbig och lang pa hemska vagar. Men vi kom till gransen, klockan 21.00 pa kvallen. Gick med skakiga ben in pa forsta basta hostel och somna fem minuter senare. Nasta morgon bokade vi en biljett fran La Quiaca (pa andra sidan gransen) till Cordobà, Argentinas nast storsta stad med 1,5 milj invanare. Den bussen gick klockan 19.00 och skulle ta 21 timmar sa efter att ha hamtat vaskorna pa hostellet och gatt over gransen, dar vi for forsta gangen sen La Paz sag asfalt igen, hade vi nagra timmar att ta do pa. Vi kopte kex och mjukost, en yougurt och satte oss i parken for att ata frukost. Strovade omkring pa gatan resten av dagen och en kvart innan bussen skulle ga spydde jag upp den dar frukosten och satt sedan med frossa och yrsell i en buss dar AC:n fick nordvindarna att mojna. Lyckligtvis finns det vanliga sjalar har i varlden och en av dom lana mej en av sina filtar (en extremt snygg en med) sa jag kunde sova av mej skiten utan att frysa ihjal.
Hur som helst, vi klara oss igenom Bolivia oskadda. Lite grus i oronen och salt under naglarna bara.
Nu ar det 10 dagar i Argentina som vantar och vi borjar med Cordobà.