Solen ler over Titicaca

Everywhere you go, you always bring the weather with you - Travis.



Det ar markligt det har med vader t.ex. problemet med att det ska alltid vara motvind nar man gar nagonstans och skulle man ge upp och vanda hem da vander vinden me. Jag har varit pa gransen till raseriutbrott i stil med Kalle Anka en del blasiga dagar men ar det sa konstigt egentligen nar det kanns som att man har tusen hander som putter dig at fel hall? och att forsoka resonera med problemet har aldrig lyckats for ja det ar ju anda vinden vi pratar om. Ett annat typiskt exempel ar ju det att nar man val har planerat en dag sa ska man vakna den morgonen till att hela himmlen oppnar sig. Eller annu varre, man far det dar lilla svarta molnet som hanger over enbart dig. varken jag eller tyrra ar kristna sa vi behover inte latsas som att vi tycker gud ar allsmaktig och forlatande, vi vet att han ar en irriterande liten djavel som gillar att retas och gora livet lite jobbigare an vad det behover vara. Ungefar i stil med barn vid en myrstack. Men han kan inte vara djavlig mot alla hela tiden.


Vi kom till hamnstaden Puno vid titicacasjon sent pa torsdags eftermiddag. En torsdag da molnen lag tungt over staden och eftersom vi befann oss 3800 meters hojd kandes det nastan som att man kunde stracka sig och knuffa undan dem. Askan hagrade borta vid horizonten och allt sag en aning morkt ut samtidigt som det lag en liten chans till forbattring i luften. Morgonen efter skulle vi ut pa en tvadagars tur pa titicaca och strax efter att vi gatt och lagt oss sa kom den dar askan dundrandes in over puno. En mork matta laddad med miljoner vattenspridare och trasiga blota sladdar.
Det badade inte gott, ska man behova sta ut med det har i tva dagar pa sjon?
Men som sagt, gud kan inte djavlas med alla hela tiden sa vi vakna till en bla himmel och en stor glad sol att borja dagen med. Forsta stoppet va hos folket pa de flytande oarna som dom sjalva byggde av vass. Jag vet inte riktigt va dom sysselsatte sig med har ute forutom att sy sma mattor och dylikt, for mycket annat fanns det inte att gora. En av oarna hade skolan dar barnen gick tills dom va runt 13 da dom fick ta sig till Puno for hogstadiet och gymnasiet och senare Lima for vidareutbildning. All undervisning pa oarna va bade pa spanska och pa det lokala indianspraket som jag har glomt namnet pa. Kanske ar vart att namna att alla de har gamla indanspraken fortfarande lever, anda fran Mexico city och nerat.
Vidare mot nasta o och sista stoppet for dagen, on Amantani. Har fick vi varsin familj att bo hos och resten av dagen va planerad med utflykt upp till toppen av on (nanstans over 4000moh) och en traditionell fest pa kvallen dar alla skulle ha pa sig ratt klader vilket betyder att vi killar fick en Poncho och jag fick nog den samsta Ponchon i varlden. Det fanns massa snygga fargglada och fint broderade.... Jag fick en gra.
Dagen efter stod vi upp klockan 05.30 for att hanga med Carlos och Natalie fran Chile upp till toppen igen for att se soluppgangen vilket blev en hyfsad morgonpromenad.
Klockan 08.00 gick baten vidare till den sista on dar vi skulle ata lunch och egentligen bara kika lite.
Senare pa eftemiddagen runt fyra tiden kom vi tillbaka till Puno och vi hann inte mycket mer an att hitta en restaurang innan gud kom pa oss och skar upp himmelen igen. Men det gjorde inte sa mycket nu for dagen efter dog vi till Bolivia och det landet kanner han inte till. Ha, screw you god!!